Alfhild Agrell

Alfhild Agrell var en svensk författare och dramatiker som tillhörde se så kallade 80-talisterna. Sitt stora genombrott fick hon med teaterföreställningen Räddad som sattes upp på Dramaten 1882 och därefter turnerade runt i landet. Räddad kan ses som en replik på Henrik Ibsens Ett dockhem, där Agrell tecknar en ännu mörkare bild av en hustruns möjligheter att förverkliga sig själv inom äktenskapet.

Efter räddad hade Agrell stora framgångar med pjäserna Småstadslif, Dömd och Ensam och hon var under början av 1880-talet den mest spelade dramatikern på Dramaten.

Under andra halvan av 1880-talet blev kritiken sämre, men Agrell fick ett uppsving igen under 1890-talet då hon började ge ut litterära kåserier och Norrlandsskildringar under pseudonymerna Lovisa Petterkvist och Stig Stigson.

Efter sin död föll Agrell i glömska och hon saknas i många av de stora litterära översiktsverk som publicerades i Sverige innan 1970-talet. På 1970-talet återupptäcktes hon och flera forskare fördjupade sig i hennes produktion.

År 2007 sattes Räddad upp igen och år 2014 publicerades biografin ”Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare” av författaren Ingeborg Nordin. Flera av Agrells böcker har getts ut i nyutgåvor och är därför enklare att få tag i än förr.

Kortfa fakta om Alfhild Agrell

Namn Aflhild Teresia Agrell (född Martin)
Pseudonymer Thyra

Lovisa Petterkvist

Stig Stigson

Född 14 januari 1849 i Härnösand, Ångermanland
Död 8 november 1923 i Aneby, Småland
Mest kända verk Räddad (1882)
Småstadslif (1883)
Dömd (1884)
Ensam (1886)
I Stockholm (1892)
Hemma i Jockmock (1896)
Nordanfrån (1898)

Litterära teman

Ett av de teman som Agrell återvänder till i många av sina verk är moderskapets dualitet; hur det både kan vara en livsmöjlighet och ett problem för modern. Vidare utforskar Agrell gränserna för en mors förpliktelser gentemot sitt barn. Det kan vi särskilt se i Ensam där en ogift mor slits mellan sin ungdomskärlek och ansvaret för sitt barn, en konflikt som också handlar om hur långt man ska gå vad gäller kompromissande och anpassning.

Agrells komplexa kvinnoskildringar omfattar både gifta och ogifta karaktärer. Hon beskriver äktenskapet nyanserat och ur flera olika synvinklar, både som en positivt kraft och som en orsak till svårigheter eftersom makarna inte har juridisk och ekonomisk jämställdhet. Många av Agrells rollfigurer är mödrar som infogar sig i det patriarkala ramverket och uppfostrar sina söner till att bli kraftfulla aktörer och sina döttrar till passiva bakgrundsfigurer.

Agrell lyfter också i flera verk upp den ogifta moderns situation och hur hon drabbas hårdare av samhällets dom än barnets far. Agrell drev tesen om att samma regler för sexuell avhållsamhet eller sexuell frihet skulle gälla oavsett kön.

Bakgrund och uppväxt

Alfhild Teresia Martin föddes i Härnösand den 14 januari 1849. Hennes föräldrar var Carolina Margareta Adolphson och Erik Johan Martin.

Modern kom ursprungligen från Stockholm, där hennes far arbetade som ämbetsman på Konfiskationskontoret. Agrell har beskrivit henne som ”frisinnad, käck och skarp”.

Fadern, som ursprungligen hette Eriksson i efternamn, kom från en bondefamilj i Torsåker (i Ångermanland) men flyttade som 16-åring till Stockholm där han arbetade som kypare och källarmästare i Gamla stan. Agrell har beskrivit honom som ”blid, ljus och musikalisk”. Efter drygt tio år i Stockholm flyttade han till Härnösand och bytte efternamn till Åkerlund Martin. Så småningom kortades efternamnet till enbart Martin. I Härnösand etablerade han sig som konditor.

Agrells föräldrar gifte sig år 1846. Året därpå föddes dottern Alma, och sedan följde Alfhild år 1849. Familjen bodde på Stora Torger 94, intill Härnösands polishus. Familjen ägde både huset de bodde i och en intilliggande fastighet, samt två marknadsbodar i Sollefteå och två i Hammar.

Agrell kom tidigt i kontakt med olika sorters musik, eftersom kringresande musiker uppträdde i konditoriet. Båda systrarna sjöng också i Anders Sidners kör i Härnösand.

Utbildning med mera

Som barn skickades Alma och Alfhild flera vintrar till Stockholm för att bo hos sin moster, som var lärare och höll flickpension. Där undervisades syskonen i språk och musik, som komplement till skolgången i Härnösand. Agrell tog några musiklektioner för Johann Hermann Berens, men han ansåg att hon inte var tillräckligt bra på att läsa noter och lämnade därför över henne till en annan lärare.

Eftersom modern hade en konflikt med kyrkan i Härnösand konfirmerades Agrell i Stockholm. Agrell har själv beskrivit hur hon upplevde frälsningsläran som betänklig eftersom hon ansåg att ”en bra karl borde hjälpa sig själv”.

Skrivande

Under det tidiga 1860-talet startade Alma tidningen Sensitivan tillsammans med en väninna, och systern Alfhild skrev följetången ”Axia, eller Det bortrövade barnet” för den. Alfhilds satiriska berättelse ”En skalbaggiad” publicerades också i Sensitivan.

Giftemål och flytt till Sundsvall

I början av 1868 avled Erik Johan Martin och under hösten gifte sig båda döttrarna. Alfhild ingick äktenskap med grosshandlaren Per Albert Agrell från Strängnäs den 14 oktober 1868, och Alma äktade strax efter affärsmannen Anders Borgström. Systrarna hade ett gemensamt bröllopsfirande i Stockholm den 12 november samma år. Alma stannade därefter i Stockholm med sin make, och modern flyttade också dit från Härnösand. Alfhild flyttade däremot norr ut med sin make, fast inte till Härnösand utan till Sundsvall.

I en artikel i Sundsvalls-Posten 1895 beskrivs Alfhild Agrell som ”en stjärna i det dåtida Sundsvalls societet, drottning på alla dess baler”. Agrell var också intresserad av teater och ägnade sig åt amatörskådespeleri. Vi vet inte mycket mer om Agrells tid i Sundsvall, men enligt Ellen Key drabbades Agrell under tiden i Sundsvall av ett eller flera missfall.

Agrell återvänder till Stockholm och debuterar som författare

År 1876 återvände Agrell till Stockholm tillsammans med sin make, eftersom han blivit ombudsman i Stockholms köpmannaförening.

Den litterära debuten kom år 1879 då fyra berättelser skrivna av Agrell publicerades under huvudrubriken Skymningsprat i Dagens Nyheter. Agrell publicerade inte under eget namn utan använde pseudonymen Thyra. Redan dessa tidiga alter har drag av de folklivsskildringar som Agrell senare skulle komma att bli berömd för.

Agrells teaterintresse blomstrade också efter flytten till huvudstaden; hon fortsatte ägna sig åt amatörskådespeleri och genomgick även inträdesprovet till Dramaten. Dessutom skrev hon egna pjäser och den 15 februari 1881 hade Agrells enaktare ”Hvarför?” premiär på Dramaten. På nyårsdagen följande år sattes Agrells ”En hufvudsak” upp på samma teater. Båda pjäserna fick god kritik, men ingen av dem blev någon stor publiksuccé.

En betydligt varmare mottagande av publiken fick Agrells tredje teaterpjäs på Dramaten. ”Räddad” hade premiär i december 1882 och spelades totalt 22 gånger under sitt första år på Dramaten, vilket var anmärkningsvärt eftersom få pjäser på Dramaten fick fler än tio föreställningar. Dessutom gick pjäsen på export både till andra delar av Sverige och till utlandet. Kritikerkåren uppskattade den och Claës Lundin, kritiker i Stockholms Dagblad, ansåg att frånsett August Strindbergs Mäster Olof så hade Räddad ”större betydelse än något annat som på lång tid uppförts på svensk scen”.

”Räddad” är liksom ”Hvarför?” en dialog med Henrik Ibsens uppmärksammade ”Ett dockhem”. Räddad handlar precis som Ett dockhem om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap, men Agrell tecknar en betydligt mer pessimistisk bild av kvinnans möjligheter att förverkliga sig själv inom äktenskapet och konflikten är mer tillspetsad än i Ett dockhem.

År 1883 utkom Hvarför, En hufvudsak och Räddad i bokform som en del av samlingen Dramatiska arbeten I.

Agrell följer upp med en komedi

Redan i april 1883 hade Agrells pjäs ”Småstadslif” premiär på Södra Teatern. Till skillnad från tidigare verk var detta en komedi, och i tidningar från den här tiden kan vi se beskrivningar av hur den utlöste ”frenetiska skrattsalvor” hos publiken. Småstadslif fick även beröm från kritikerkåren.

Totalt spelades Småstadslif 17 gånger på Södra Teatern och 2 gånger på Mindre teatern i Göteborg, och föreställning gick dessutom ut på turné i landsorten. När föreställningen spelades i Härnösand togs den inte emot väl, eftersom många uppfattade den som en illasinnad karikatyr av just Härnösand.

Resebreven från Italien

Under en rundresa i Italien skrev Agrell resebrev som publicerades i Nya Dagligt Allehanda och därefter samlades i boken ”Bilder från Italien” som kom ut år 1883. Agrell fortsatte använda pseudonymen Thyra, trots att det numera var klarlagt att det var Agrell som stod bakom den.

Boken fick en positiv recension i Nya Dagligt Allehanda, medan Aftonbladets recensent ansåg att den var svagare än Thyras dramatiska verk.

Mer dramatik från Agrell

Agrells föreställning Dömd hade premiär på Dramaten i början av 1884 och ledde tack vare sitt provokativa innehåll till stora diskussioner och blev bränsle i 1880-talets intensiva sedlinghetsdebatt. Konservativa teaterkritiker var överlag negativa till pjäsen, medan bland annat Selma Lagerlöf, August Strindberg och Hjalmar Branting hyllade den.

Dömd handlar om en ung ogift mor som kräver att barnets far ska fördömas lika hårt som hon själv av samhället. Pjäsen framfördes tolv gånger på Dramaten innan skådespelaren Helfrid Kinnamansson blev sjuk och spelsäsongen avslutades. Dömd sattes även upp i landsorten. År 1884 gavs Dömd och Småstadslif ut i boken Dramatiska arbeten II.

I början av 1886 var det dags för Agrells drama Ensam att ha premiär på Dramaten, en föreställning som precis som Dömd handlar om en ogift mor. Ensam gjorde succé både i Sverige och utomlands, och sattes upp i både Helsingfors, London och Frankfurt am Main. Agrells drama En lektion spelades som förpjäs med fick inte särskilt mycket uppmärksamhet. En lektion fokuserar på ett nygift par som vantrivs i sitt äktenskap. Ensam och En lektion gavs ut i en gemensam volym år 1886.

Agrell som folklivsskildrare

Agrells folklivsskildring Från land och stad kom ut år 1884 och fick över lag positiva recensioner i pressen. Året därpå publicerades novellsamlingen Hvad ingen ser, där Agrell i fem noveller skildrar relationen mellan könen och situationen för fattiga arbetarfamiljer i Stockholm. Novellerna är kritiska mot både klassamhället och kristendomen, samt pressen på unga kvinnor att gifta sig med äldre män i så kallade resonemangsäktenskap. Hvad ingen ser fick ett blandat mottagande bland kritikerna, och det var återigen många som uttalade att novellisten Agrell inte nådde upp till samma nivå som dramatikern Agrell.

Under andra halvan av 1880-talet dalade Agrells popularitet som dramatiker och hon fick ta emot svidande kritik från samtida författare som anklagade henne för att i princip bara syssla med Ibsen-plagiat. Hennes dramatisering av novellen En bröllopsdag ratades av Dramaten, och den nyskrivna pjäsen Vår! skrotades under repetionerna eftersom den ansågs bli för dyr att sätta upp. Agrell drabbas av problem med lungorna och reste utomlands för att försöka kurera sig på hälsohem.

Samtidigt som Agrells popularitet som dramatiker dalade ökade intresset för hennes folklivsskildringar. När berättelsesamlingen Under tallar och pinier kom ut år 1890 fick den ett mycket positivt mottagande, särskilt de delar som skildrade Norrland. Novellen ”En slutscen” översattes till engelska och publicerades i The New Review.

Lovisa Petterkvist

Stärkt av framgångarna med folklivsskildringarna började Agrell skriva humoristiska dagboksromaner inspirerade av den tyske författaren Julius Stindes böcker. I Stockholm (publicerad 1892) och Hemma i Jockmock (publicerad 1896) – som båda gavs ut under pseudonymen Lovisa Petterkvist – kom att bli Agrells största försäljningsframgångar. De rosades av kritikerkåren och flera samtida författare reagerade positivt på hur Agrell med hjälp av humor lyckades lyfta upp genuspolitiska spörsmål. Det var först fem månader efter att I Stockholm publicerats som Agrell avslöjade att hon låg bakom pseudonymen Lovisa Petterkvist. Fram till dess var det många kritiker som utgick ifrån att boken var skriven av en man under kvinnlig pseudonym.

Stig Stigson

På det privata planet genomgick Agrell en turbulent tid under första halvan av 1890-talet. Hon drabbades återigen av lungproblem och utlandsvistelserna tärde på ekonomin. 1895 skilde sig makarna Agrell, och därefter följde en period där Alfhild Agrell drabbades av en depression och levde ett kringflackande liv. Hon lyckades dock fortsätta skriva och som nämnas ovan publicerades Hemma i Jockmock år 1896. Två år senare utkom en ny norrlandsskildring – Nordanfrån – denna gång under pseudonymen Stig Stigson. Stig Stigson publicerade också samlingen Norrlandsgubbar och Norrlandsgubbar samt andra gamlingar och ungdomar år 1899.

Norrlandsskildringarna fick över lag positiv kritik, men vissa recensenter ansåg att de var alltför lika Pelle Molins Ådalens poesi.

Återgång till dramatiken

I slutet av 1890-talet arbetade Agrell med att konvertera I Stockholm och Hemma i Jockmock till teatermanus, men lyckades inte få någon teater att sätta upp dem. Samma resultat blev det när Agrell försökte få Ingrid – En döds kärlekssaga uppsatt på Dramaten, en pjäs som Dramaten redan hunnit rata en gång tidigare då den var nyskriven i mitten av 1890-talet. År 1900 gavs Ingrid – En döds kärlekssaga ut i bokform istället.

1900-1923

Agrell fortsatte plågas av lungsjukdom och ekonomiska problem, och av att hennes dramatiska verk inte uppskattades. År 1901 provade hon på något helt nytt genom att skriva barnboken Prins Pompom; hon hade dock publicerat en del sagor för barn i tidskrifter tidigare. Boken Prins Pompom illustrerades av namnkunniga Elsa Beskow och gavs ut av Lars Hökerbergs förlag. Prins Pompom fick blandad kritik av recensenterna – vissa ansåg att hon var alltför experimentell.

Efter Prins Pompom arbetade Agrell med en vuxenbok som aldrig gavs ut och romanen Guds drömmare. Guds drömmare publicerades 1904 och fick blandad kritik. Själv ansåg Agrell att den var hennes ”mest angelägna litterära satsning”. Temat för boken är själsligt sökande.

År 1910 publicerades Norrlandshumör, som inte var ett nyskrivet verk utan en samling av norrlandsskildringar som Agrell skrivit tidigare.

Agrells hälsa var fortfarande ett problem, men tack vare några litterära stipendier lyckades hon åka utomlands i hopp om bättring. År 1919 utkom hon med En lappbok, vilket kom att bli hennes sista bok. En lappbok består av berättelser från samisk miljö och fick överlag negativa recensioner.

Under de sista åren av sitt liv isolerade sig Agrell från sina vänner och hon tillbringade sin sista tid på ett sjukhem i Flen, där hon avled 74 år gammal. Dödsorsaken angavs vara ålderdomssvaghet.

Efter en ceremoni i Norra kyrkogårdens krematorium i Stockholm gravsattes Agrell i sina föräldrars grav på Säbrå kyrkogård utanför Härnösand.

Bibliografi

Bilder från Italien. Stockholm: Lamm. 1883. Libris 1595136
Dramatiska arbeten 1–2. Stockholm: Lamm. 1883–1884. Libris 479398 – Del 1. Räddad; Hvarför?; En hufvudsak – Del 2. Dömd; Småstadslif
Från land och stad : skildringar / med 14 teckningar af V. Andrén. Stockholm: Seligmann. 1884. Libris 19481284
En lektion : konversation i en akt. Stockholm: Seligmann. 1884. Libris 1733676
Hvad ingen ser – en samling berättelser. Stockholm: Seligmann. 1885. Libris 1814474
Ensam – skådespel i tre akter ; En lektion : konversation i en akt. Stockholm: Seligmann. 1886. Libris 1733674
På landsbygden – skildringar. Stockholm: Geber. 1887. Libris 1620756
Vår! – skådespel i två afdelningar. Stockholm: Geber. 1889. Libris 1203672
Under tallar och pinier – berättelser och minnen. Stockholm: Geber. 1890. Libris 1620757
I Stockholm – också en resebeskrifning. Stockholm: Hugo Geber. 1892. Libris 2826645
Hemma i Jockmock – en skildring ur småstadslifvet sådan den är. Stockholm: Skoglund. 1896. Libris 1648615
Nordanfrån – händelser. Stockholm: Skoglund. 1898. Libris 19281951
Norrlandsgubbar och norrlandsgummor samt andra gamlingar och ungdomar. Stockholm: Schedin. 1899. Libris 1643787
Ingrid – en döds kärlekssaga : skådespel i tre akter och epilog. Stockholm: Skoglund. 1900. Libris 1203680
Prins Pompom – saga. Stockholm: Hökerberg. 1901. Libris 1721446 – Illustrerad av Elsa Beskow.
”Sensitivan – en kvinnotidningshistoria”. När vi började : ungdomsminnen af svenska författare (1902): sid. 20–30. 1902. Libris 11171662
Guds drömmare. Stockholm: Skoglund. 1904. Libris 18681197
Norrlandshumör – skisser. W.W:s kronböcker ; 53. Stockholm: Wahlström & Widstrand. 1910. Libris 1474049
En lappbok. Stockholm: Fahlcrantz. 1919. Libris 18681269
Dela Inlägg: