Kungliga Svenska Dramatiska Teatern 1787 – 1825

Kungliga Svenska Dramatiska Teatern frontGustav III kröntes till kung den 29 maj 1772, och en av hans första åtgärder som ny kung av Sverige var att avskeda sin far Adolf Fredriks franskspråkiga teatertrupp och påbörja arbetet med att istället bilda en teatertrupp som spelade teater på svenska. På den här tiden spelades teater så gott som enbart på franska i Sverige, men Gustav III ville bryta med den traditionen och skapa en nationalscen för svensk taldramatik. Tanken var bland annat att nationalscenen skulle ha en normerande inverkan på det svenska språket.

År 1782 inrättade Gustav III Förbättringssällskapet för svenska språket och gav sällskapet i uppgift att läsa och granska dramatiska verk på svenska. Fem år senare bildade Gustav III Kungliga Svenska dramatiska teatern, och gav bibliotekarien Adolf Fredrik Ristell privilegium att under sex år uppföra svenskspråkiga skådespel i Stora Bollhuset i Gamla Stan i Stockholm.

Premiär i Stora Bollhuset

Premiärföreställningen för Kungliga Svenska dramatiska teatern ägde rum den 2 juni 1787 och bestod av två olika stycken. Dels komedin Visittimman som byggde på en fransk pjäs (Le Cercle) som bearbetats av Ristell, dels stycket Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna som kungen själv hade skrivit. Ursprungligen hade Gustav III velat att teatern enbart skulle uppföra svenska originalpjäser, men det var så svårt att hitta tillräckligt bra svenska pjäser att man fann sig nödgad att även uppföra pjäser som översatts till svenska.

Ristell skrev och tonsatte flera pjäser som uppfördes i Stora Bollhuset, men hamnade snart i ekonomiska svårigheter. Ett år efter öppnandet av Kungliga Svenska dramatiska teatern flydde Ristell utomlands och lämnade efter sig skulder på cirka 13 000 riksdaler.

Detta innebar dock inte slutet för Kungliga Svenska dramatiska teatern, utan skådespelarna bildade ett nytt bolag och erhöll den 10 maj 1788 rätten att kalla sitt bolag för Kongliga Svenska Dramatiska Theatern. De fick också fortsätta använda sig av Stora Bollhuset för sina uppsättningar. Till ny chef utsågs militären Gustaf Mauritz Armfelt.

Gustav III fortsatte vara starkt engagerad i teatern och uppemot 80% av hans handkassa användes för att bekosta teatern och den nyinrättade operan. Efter kungens död ingick bland annat kostymer, musikinstrument och maskiner från Bollhuset i kungens bouppteckningen.

Kongliga Mindre Theatern

Kungliga Svenska Dramatiska Teatern insidanGustav III hade långt gångna planer på att uppföra en permanent teaterbyggnad i Stockholm för att ersätta Stora Bollhuset, och gav arkitekten Erik Palmstedt i uppdrag att ta fram ritningar för projektet. När kungen sköts och avled i mars 1792 skrinlades dock dessa planer. Istället flyttade Kongliga Svenska Dramatiska Theatern till Operan, i väntan på att en ny teaterscen skulle bli klar i De la Gardeiska palatset Makalös.

Palatset Makalös hade uppförts redan under den första halvan av 1600-talet, men det var först i slutet av 1700-talet som det fick en teaterscen. Då hade det redan hunnit vara både sädesmagasin, arsenal och livrustkammare innan Gustav III gav order om uppförandet av en teaterscen. Ombyggnationen ägde rum året efter Gustav III:s död och kostade 24 000 riksdaler.

När teatern väl flyttade in i Makalös började den kallas för Kongliga Mindre Theatern, ett namn som hängde kvar ända till och med år 1825 (parallellt med namnet Nya Dramatiska Teatern och Arsenalsteatern). Premiärföreställningen ägde rum den 1 november 1793 och den pjäs som spelades var Den svartsjuke neapolitanaren, ett sensationsdrama författat av ingen mindre än Gustav III själv.

Teatersalongen hade parkett, övre och nedre amfiteater, tre logerader och en stor kunglig loge. Färgsättningen gick i ljusblått med vita ornament. Särskild uppmärksamhet fick teatermaskineriet som var mycket avancerat för sin tid och hade konstruerats av Johan Schef (som även ansvarade för maskineriet på operan).

För att skyddas från konkurrens från teatersällskap som satte upp mer publiklockande melodramer, sångspel och operetter fick kungliga operan och kungliga teatern monopol på att spela teater i Stockholm från och med år 1799.

Det tidiga 1800-talet

Kungliga Svenska Dramatiska TeaternEfter att Karl XIII krönts till kung år 1809 beviljades Kungliga Teatern anslag från riksdagen, och upphörde därmed att vara en privat kunglig angelägenhet. Den kungliga dramatiska teatern hade vid den här tiden mycket komedier, operetter och sångspel på repertoaren trots att det inte helt var i linje med de högt ställda målsättningarna för verksamheten. Exempel på dramer som sattes upp på Kongliga Mindre Theatern under det tidiga 1800-talet var Carl Gustaf af Leopolds Virginia och William Shakespeares Hamlet.

Anslagen från riksdagen hindrade in den kungliga dramatiska teatern från att befinna sig i ständig ekonomisk knipa under det tidiga 1800-talet, och verksamheten fick gång på gång räddas genom att kungen sköt till pengar. Kungafamiljen omhuldade teatern, bland annat eftersom den användes för galaföreställningar i samband med stora kungliga firanden såsom bröllop.

I november 1825 brann Makalös ned. Det var under uppförandet av August von Kotzebues föreställning ”Redlighetens seger öfver förtalet” den 24 november som man började känna röklukt på scenen. Skådespelaren Lars Hjortsberg uppmanade från scenen publiken att utrymma byggnaden, vilket bidrog till att samtliga åskådare hann ut i tid trots teaterns smala utgång. Däremot avled tre personer ur tjänstefolket i branden. Trots intensivt släckningsarbete gick det inte att rädda Makalös, och skadorna var som omfattande att resterna av byggnaden jämnades med marken.

Den hemlösa kungliga dramatiska teatern flyttade in hos kungliga operan, och de två verksamheterna fick dela lokal fram till år 1863, trots att akustiken i operahuset inte var anpassad för talpjäser.

Dela Inlägg: